Lord Winter gjorde en åtbörd av överraskning, drottningen såg på honom med glädjestrålande blick.
— Greve de La Fère! utropade hon. Var det inte det namnet, ni nämnde för mig?
Winter undrade, om han hört rätt.
— Greve de La Fère! utropade han i sin tur. Var god och säg mig, min herre, är inte greve de La Fère en tapper och nobel ädling, som en gång tjänstgjorde vid Ludvig XIII:s musketörer, och som nu kan vara fyrtiosju eller fyrtioåtta år?
— Jo, min herre, det stämmer precis.
— Och som tjänade under ett antaget namn?
— Ja, under namnet Athos. Jag hörde helt nyligen hans vän herr d'Artagnan, kalla honom så.
— Det är densamme, ers majestät, det är densamme! Gud vare lov! Försynen gynnar oss, eftersom jag på ett så underbart sätt återfunnit honom. Och han är i Paris nu? fortfor lorden, i det han åter vände sig till Raoul. Var bor han, min herre? Var god och säg mig det!
— Greve de La Fère bor på Guénégaudgatan på hotell Grand-Roi-Charlemagne.
— Tack, min herre. Förbered min värderade vän, så att han må stanna hemma. Jag beger mig strax dit för att omfamna honom.
— Jag skall med största nöje uppfylla er önskan, min herre, om hennes majestät tillåter, att jag avlägsnar mig.
— Ja visst, gå, herr vicomte, sade drottningen, och var förvissad om vår bevågenhet.
Raoul bugade sig vördnadsfullt för de båda furstinnorna, hälsade därpå Winter och lämnade rummet.
Winter och drottningen fortsatte en stund samtalet med låg röst, för att den unga prinsessan ej skulle höra dem, men denna försiktighet var överflödig, ty hon var helt upptagen av sina egna tankar.
Då Winter ämnade taga avsked, sade drottningen:
— Se här, mylord, jag har bevarat detta diamantkors, som jag fått av min mor, och denna kraschan av Saint Michels orden, som jag fått av min gemål; de äro värda omkring femtio-
