— Någon av kardinalens spioner, antar jag, sade Winter för sig själv. Jag skall låtsa mig inte märka honom.
Han sporrade hästen och fördjupade sig i den labyrint av gator, som förde till hans hotell, vilket var beläget i trakten av Marais.
Den okände satte sin häst i galopp.
Winter steg av vid hotellet och gick upp på sina rum, i det han föresatte sig att ha ett vaksamt öga på spionen, men just som han lade sina handskar och sin hatt på ett bord, såg han i spegeln framför sig en gestalt, stående på dörrtröskeln.
Han vände sig om, och Mordaunt stod framför honom.
Winter bleknade och stod helt orörlig. Mordaunt stannade i dörren, hotande, kall som en bildstod.
De båda männen iakttogo varandra ett ögonblick under tystnad.
— Min herre, sade Winter, jag trodde mig redan ha låtit er förstå, att er förföljelse besvärar mig. Gå därför, eller ropar jag för att låta köra bort er liksom i London. Jag är inte er farbror, jag känner er inte.
— Ni bedrar er, min onkel, svarade Mordaunt med sin råa och hånfulla stämma; denna gång låter ni inte köra bort mig, som ni gjorde i London, det vågar ni inte. Och innan ni förnekar att jag är er brorson, så besinna er två gånger, nu då jag fått veta mycket, varom jag var okunnig för ett år sedan.
— Vad rör det mig, vad ni fått veta? sade Winter.
— Åh, det rör er ganska nära, min farbror, därom är jag övertygad, och ni skall strax vara av min åsikt, tillade han med ett småleende, som kom den tilltalade att rysa. Då jag första gången infann mig hos er i London, var det för att fråga, vad det blivit av min förmögenhet; när jag andra gången infann mig, var det för att fråga, vad som fläckat mitt namn. Denna gång infinner jag mig hos er för att göra er en ännu förfärligare fråga än alla de andra, för att säga till er, som Gud sade till den förste mördaren: Kain, var har du gjort av din broder Abel? Mylord, var har ni gjort av er svägerska … er svägerska, som var min mor?
Winter ryggade tillbaka för elden i hans lågande blickar.