— Nåväl, jag känner till minst tio dylika drag.
Mazarin talade icke mer, han tänkte. Fem eller sex minuter förgingo.
— Och d'Artagnan var en av dessa fyra män, säger ni?
— Det var han, som ledde företaget.
— Och de andra, vilka voro de?
— Monseigneur, tillåt mig överlämna åt d'Artagnan själv att uppgiva dem. Det var hans och inte mina vänner, han ensam har något inflytande över dem. Jag känner dem icke ens under deras rätta namn.
— Ni misstror mig, greve de Rochefort. Nå, jag vill i alla fall vara uppriktig ända till slut; jag behöver er, honom, allesammans.
— Låt oss då börja med mig, monseigneur, eftersom ni låtit hämta mig och jag nu är här … sedan kan ni fortsätta med de andra. Ni förundrar er nog inte över min nyfikenhet; då man suttit fem år i fängelse, vill man gärna veta, vart man skickas.
— Ni, min bäste Rochefort, ska få en förtroendepost. Ni beger er till Vincennes, där hertig de Beaufort sitter fången. Ni bevakar honom med edra egna ögon. Nå, vad är det?
— Ni föreslår mig någonting, som är mig alldeles omöjligt, svarade Rochefort, i det han skakade på huvudet med en min, som förrådde hans missräkning.
— Vad för något? Omöjligt! Och varför det?
— Därför att hertig de Beaufort är en av mina vänner, eller rättare, jag är en av hans. Har ni glömt, monseigneur, att det var han, som ansvarade för mig hos drottningen?
— Hertig de Beaufort har sedan dess blivit en statens fiende.
— Ja, monseigneur, det är möjligt, men som jag varken är konung, drottning eller minister, så är han inte min fiende, och jag kan inte antaga ert anbud.
— Och det kallar ni tillgivenhet? Jag lyckönskar er … den tillgivenheten förbinder er inte till mycket åtminstone.
— För övrigt, monseigneur, inser ni väl, att om man kom- mer ut ur Bastiljen för att komma in i Vincennes, byter man endast om fängelse.
