Med ögon, lågande av hat, med fradgan kring munnen, med knuten hand, tog Mordaunt ett steg närmare, ett förfärligt och hotande steg mot Winter.
Denne förde handen till sin värja och sade med småleendet hos en man, som i trettio år lekt med döden:
— Vill ni mörda mig? Då erkänner jag er för min brorson, ty då ser jag, att ni är er mors son!
— Nej, svarade Mordaunt, i det han tvingade alla sitt ansiktes fibrer, alla sin kropps muskler att återtaga sitt läge och att lugna sig, nej jag skall icke döda er, åtminstone inte i detta ögonblick, ty er förutan skulle jag inte kunna upptäcka de andra. Men när jag lärt känna dem, darra då! Jag dödade bödeln i Béthune med en dolkstöt, jag dödade honom utan medlidande, utan förskoning … och han var ändå den minst brottslige av er alla.
Med dessa ord avlägsnade sig den unge mannen och gick utför trappan med nog lugn för att icke bli uppmärksammad. Då han kommit till nedersta avsatsen, gick han förbi Tony, som stod lutad mot ledstången och väntade blott ett rop från sin herre för att gå upp till honom.
Men Winter ropade ej; förkrossad och vanmäktig stod han ännu och lyssnade. Först då han hört ryttaren avlägsna sig, sjönk han ned i en länstol och utbrast:
— Min Gud, jag tackar dig, att han ej känner någon mer än mig!
