XLII.
ÄNNU EN DROTTNING, SOM BEGÄR HJÄLP.
MEDAN DETTA FÖRSKRÄCKLIGA UPPTRÄDE försiggick hos lord Winter, satt Athos vid fönstret i sitt rum, med armbågen stödd mot ett bord och huvudet vilande mot handen och lyssnade med blicken oavvänt fästad på Raoul, som berättade honom sina reseäventyr och de närmare omständigheterna av slaget vid Lens.
Ädlingens nobla och vackra ansikte förrådde en obeskrivig glädje vid skildringen av dessa första så friska och rena förnimmelser och intryck; han lyssnade till ljudet av denna ungdomliga röst, vilken redan livades av ädla känslor liksom av tonerna i en harmonisk musik. Han glömde det dystra förflutna och den dunkla framtiden. Man skulle kunnat tro, att det älskade barnets återkomst förvandlat hans fruktan till hopp. Athos var lycklig … lyckligare än han någonsin varit förr.
— Och du deltog i den stora striden, Raoul? frågade den forne musketören.
— Ja, herr greve.