en njugg barmhärtighet upplåtit åt den olyckliga drottningen. Stora salar, alldeles utan möbler, förfallna väggar, varpå här och var ännu blänkte återstoder av guldsirater, som motstått förödelsen, fönster, som ej mer kunde stängas och i vilka rutor saknades, inga mattor, inga vakter, ingen betjäning … se där vad som genast förvånade. Athos, och varpå han också i tysthet fäste sin följeslagares uppmärksamhet, i det han stötte till honom med armbågen och med ögonkast påvisade detta elände.
— Mazarin bor bättre, sade Aramis.
— Mazarin är nästan kung, svarade Athos, och madame Henriette är nästan icke längre drottning.
— Om du vill nedlåta dig att vara kvick, Athos, sade Aramis, så tror jag verkligen, att du däri skulle överträffa den stackars Voiture.
Athos smålog.
Drottningen tycktes vänta med otålighet, ty redan vid den första rörelse, hon hörde i salen utanför sin sängkammare, visade hon sig på tröskeln för att emottaga de hovmän, som icke glömt henne i olyckan.
— Stig in och var välkomna, mina herrar, sade hon.
Adelsmännen inträdde och förblevo stående, men då drottningen vinkade åt dem att sitta ned, gav Athos de övriga ett föredöme av lydnad. Han var lugn och allvarsam, men Aramis var ursinnig; detta kungliga elände förbittrade honom, och hans ögon fäste sig vid varje nytt tecken därtill, som han varseblev.
— Ni granskar min prakt? sade madame Henriette, i det hon kastade en sorgmodig blick omkring sig.
— Madame, svarade Aramis, jag ber ers majestät ursäkta, men jag kan inte dölja min harm över att se, att man vid Frankrikes hov bemöter Henrik IV:s dotter så.
— Denne herre är inte krigsman? sade drottningen till lord Winter.
Aramis rodnade lätt.
— Madame, sade han, jag är visserligen abbé, det är sant, men mot min vilja; jag har aldrig känt någon kallelse för prästkragen … min kaftan är blott knäppt med en enda knapp, och jag är alltid beredd att åter bli musketör. I morse, då jag
