springa, sedan taga vi posthästar. Ännu en gång tack, mina bästa vänner. Jag tackar er i mitt och drottningens namn.
De tre ädlingarna tryckte varandras händer, lord Winter gick Saint-Honorégatan, Athos och Aramis följdes åt.
— Nåväl, sade Aramis, då de blivit ensamma, vad säger du om den här saken, bäste Athos.
— En dålig, mycket dålig sak, svarade Athos.
— Och ändå åtog du dig den med hänförelse!
— Som jag alltid åtager mig att försvara en stor grundsats, min käre Aramis. Kungarna kunna inte vara mäktiga annat än genom adeln, men adeln kan inte heller vara stor utan kungarna. Låt oss därför stödja monarkierna … därigenom stödja vi oss själva.
— Vi gå att låta mörda oss där borta, sade Aramis. Jag hatar engelsmännen, de äro råa som alla öldrickare.
— Tror du då att det vore bättre att stanna kvar här, och bli inspärrade på Bastiljen eller fångtornet i Vincennes, emedan vi hjälpt hertig de Beaufort att fly? Nej för tusan, tro mig, Aramis, vi ha ingenting att ångra. Vi undvika fängelse och handla som hjältar … valet är lätt.
— Det är sant, men i alla händelser, min vän, måste jag återkomma till den ursprungliga frågan, som jag vet är mycket krass men likväl mycket nödvändig: har du pengar?
— Omkring hundra pistoler, som min arrendator skickade mig dagen före min avfärd från Bragelonne. Men därav måste jag lämna femtio åt Raoul, en ung adelsman måste leva på ett värdigt sätt. Jag har således blott omkring femtio pistoler. Och du?
— Jag är säker på, att om jag vänder ut och in på mina fickor och genomsöker alla mina lådor, finner jag ändå inte tio louisdorer. Lyckligtvis är lord Winter rik.
— Lord Winter är för närvarande ruinerad, ty Cromwell uppbär hans inkomster.
— Nu skulle baron Porthos vara god att ha, sade Aramis.
— Nu saknar jag d'Artagnan, sade Athos.
— En så späckad börs!
— En så duktig klinga!
