P. S. Det är klart, att de femtio louisdorer, jag skickar dig, illhöra dig såväl som Aramis, Aramis såväl som dig.»
Athos smålog, och hans vackra ögon skymdes av en tår.
D'Artagnan, som han alltid hållit av, höll alltså av honom lika
mycket ännu, så Mazarins anhängare han än var.
— Femtio louisdorer, på min ära! utropade Aramis, i det han tömde börsen på bordet, alla med Ludvig XIII:s bröstbild. Nå, vad ämnar du göra med dessa pengar, greve, skall du behålla dem eller skicka dem tillbaka?
— Jag behåller dem, Aramis, och även om jag inte så väl behövde dem, skulle jag behålla dem ändå. Vad som gives av gott hjärta bör man alltid taga emot med gott hjärta. Tag du tjugufem, Aramis, och giv mig resten.
— Nå, det är bra, det gläder mig, att du delar min åsikt. Skola vi resa nu?
— När du behagar, men har du då ingen betjänt?
— Nej, det nötet Bazin har, som du vet, varit nog enfaldig att bli pedell, så att han inte kan lämna Notre-Dame.
— Gott, då tar du Blaisois, som jag inte vet, vad jag skall göra med, då jag redan har Grimaud.
— Tack, gärna, svarade Aramis.
I detsamma visade sig Grimaud på tröskeln.
— Färdiga, sade han med sin vanliga fåordighet.
— Låt oss då bege oss av, sade Athos.
Hästarna voro redan sadlade. De båda vännerna stego upp på var sin, och de båda betjänterna likaså. Vid hörnet av kajen mötte de Bazin, som kom emot dem, helt andtruten.
— Vad är det? frågade Aramis.
— Herr Porthos var nyss hemma och lämnade detta för er räkning, herre, i det han sade, att det var ytterst angeläget och måste tillställas er före er avresa.
— Gott, sade Aramis, i det han tog en börs, som Bazin räckte honom.
— Vänta, herr abbé, jag har ett brev också.
Bazin slog eld och tände en vaxstapel, varmed han brukade tända sina vaxljus. Vid skenet av vaxstapeln läste Aramis:
