de färger de avspeglade. Han var svartklädd och bar tämligen ledigt en lång värja.
Då Athos och Aramis kommit ned till hamnen, stannade de för att betrakta en liten båt, fastgjord vid en påle och fullt utrustad, som om den väntat på någon.
— Det är antagligen vår båt, sade Athos.
— Ja, svarade Aramis, och slupen, som gör sig segelfärdig där borta, är sannolikt den, som skall föra oss till vår bestämmelseort. Bara nu inte Winter låter vänta på sig alltför länge! Det här är ett otrevligt ställe … inte en enda kvinna går förbi.
— Tyst, viskade Athos, man lyssnar på oss.
Den spatserande främlingen, som gått några slag fram och tillbaka bakom dem, hade verkligen stannat vid namnet Winter, men som hans ansikte ej förrått minsta rörelse, då han hörde detta namn, kunde det lika väl varit en tillfällighet, att han stannat.
— Mina herrar, sade den unge mannen, i det han hälsade helt artigt och obesvärat, förlåt min nyfikenhet, men jag ser, att ni komma från Paris eller åtminstone äro främlingar i Boulogne?
— Ja, vi komma från Paris, svarade Athos med samma artighet. Varmed kunna vi stå till tjänst?
— Min herre, återtog den unge mannen, skulle ni vilja vara god och säga mig, om det är sant, att kardinal Mazarin inte längre är minister?
— Det var en besynnerlig fråga, sade Aramis.
— Han både är och inte är det, svarade Athos, det vill säga, att halva Frankrike vill förjaga honom, men att han genom ränker och löften lyckas hålla sig kvar med stöd av den andra hälften. Detta kan, som ni förstår, ännu räcka mycket länge.
— Således, min herre, fortfor främlingen, är han varken stadd på flykt eller i fängelse?
— Nej, min herre, åtminstone inte för närvarande.
— Mina herrar, jag ber få tacka så mycket för er artighet, sade den unge mannen och avlägsnade sig.
