Och med den förfärande kallblodighet, han hade i alla kritiska ögonblick, tog han en av de två karbiner, som Tony höll, spände hanen och lade an på den unge mannen, som stod upprätt på klippan som en förbannelsens ande.
— Skjut! skrek Grimaud, utom sig.
Athos kastade sig över karbinpipan och hindrade skottet att gå av.
— F-n anamme dig! utropade Aramis; jag hade så säkert sikte, jag skulle skickat kulan mitt i bröstet på honom.
— Det är nog att vi dödat modern, sade Athos dovt.
— Modern var en brottslig kvinna, som gjort oss alla ont, om icke oss själva, så dem som voro oss kära.
— Ja, men sonen har ingenting gjort oss, han.
Grimaud, som rest sig upp för att se verkan av skottet, nedsjönk modstulen, i det han slog ihop händerna.
Den unge mannen brast i hånskratt.
— Ah, det är ni, det är verkligen ni … jag känner er nu! utropade han.
Hans skärande skratt och hotfulla ord fördes av vinden över båten och förlorade sig i fjärran. Aramis ryste.
— Var lugna, sade Athos. För tusan, äro vi då inte längre män!
— Jo, svarade Aramis, men det där är en avgrundsande. Fråga hans farbror, om jag hade orätt i att vilja befria honom från hans käre brorson.
Winter svarade blott med en suck.
— Allt vore då över, återtog Aramis. Åh, jag fruktar verkligen, att din klokhet, Athos, denna gång tvingat mig att begå en dårskap.
Athos fattade Winters hand och sökte giva samtalet en annan vändning.
— När landstiga vi i England? frågade han lorden, men denne hörde icke dessa ord och svarade icke.
— Hör på, Athos, sade Aramis, det kanske ännu vore tid. Se, han står ännu kvar på samma plats.
— Vad kan han göra i Boulogne? frågade Athos.
