och att kåren alltid brukar ställa upp sig i häck på konungens väg?
Friquet låtsade den största förvåning och vred sin mössa mellan fingrarna.
— Det är inte underligt, att ni vet det, herr Broussel, ni som vet allting, men jag försäkrar, att jag inte visste det utan trodde mig ge er en god varning. Snälla herr Broussel, var inte ond på mig för det!
— Tvärtom, min gosse, tvärtom, jag tycker mycket om ditt nit. Nanette, se efter de där aprikoserna som fru de Longueville skickade oss i går och giv er gosse ett halvt dussin därav samt en mjuk bulle.
— O, tack så mycket, herr Broussel, sade Friquet. Tack, jag tycker väldigt mycket om aprikoser.
Broussel gick nu in till sin hustru och begärde sin frukost. Klockan var halv tio på förmiddagen. Parlamentsrådet ställde sig i fönstret. Gatan var alldeles tom, men på avstånd hörde man, likt bruset av en stigande flod, det mångstämmiga sorlet från folkmassorna, som alltjämt ökades kring Notre-Dame.
Detta larm tillväxte ytterligare, då d'Artagnan med ett kompani musketörer kom fram och placerade sig vid portarna till Notre-Dame för att där hålla vakt. Han hade tillsagt Porthos att taga tillfället i akt för att åskåda ceremonien, och Porthos satte sig i full gala upp på sin vackraste häst och följde med som hedersmusketör. Sergeanten vid detta kompani, en veteran från spanska krigen, kände igen sin forna kamrat Porthos och underrättade snart var och en av dem, som tjänade under hans befäl, om de utomordentliga bedrifter, denne jätte, som varit en ära för Trévilles forna musketörer, utfört. Porthos mottogs därför icke blott vänligt av kompaniet utan betraktades även med beundran.
Klockan tio tillkännagåvo kanonerna vid Louvre, att konungen for därifrån. En rörelse, lik den av träd, vilkas kronor böjas och skakas av en stormvind, lopp nu genom mängden, som trängdes bakom drabanternas orörliga musköter.
Äntligen syntes konungen, tillika med drottningen i en