Fru Beauvais åtog sig att anmäla kardinalen hos Anna av Österrike, som tillika med den unge konung Ludvig XIV befann sig i ett bönrum.
Drottningen satt i en stor länstol, med armbågen stödd på ett bord och huvudet lutat mot handen och betraktade det kungliga barnet, som låg på en matta och bläddrade i en stor bok, som innehöll bataljstycken. Det var en Quintus Curtius, försedd med gravyrer, som framställde Alexander den stores bedrifter.
Fru Beauvais visade sig i dörren till bönrummet och anmälde kardinal Mazarin.
— Varför kommer han så där utan att först begära audiens? sporde gossen, i det han reste sig upp på sitt ena knä och såg på modern.
Anna av Österrike rodnade lätt.
— Det är av mycken vikt, svarade hon, att en premiärminister i dessa tider kan vilken tid som helst komma till sin drottning för att berätta, vad som tilldrager sig, utan att väcka hela hovets nyfikenhet och föranleda anmärkningar.
Strax därpå inträdde Mazarin. Konungen steg nu upp, tog sin bok, slog ihop den och gick bort och lade den på bordet, där han kvarblev i stående ställning för att tvinga Mazarin att även stå.
Ministern bugade sig vördnadsfullt för drottningen och gjorde även en djup bugning för konungen, som blott besvarade den med en vårdslös nick. Men en blick av hans mor förebrådde honom detta utslag av det hat, som Ludvig XIV alltsedan barndomen hyste mot kardinalen, och med ett småleende på sina läppar besvarade han nu ministerns hälsning.
Anna av Österrike sökte i Mazarins ansikte utforska orsaken till detta oväntade besök, ty kardinalen brukade vanligen ej infinna sig hos henne, förrän alla dragit sig tillbaka.
Ministern gjorde en omärklig rörelse med huvudet, och drottningen sade, i det hon vände sig till fru Beauvais:
— Det är tid att konungen går till sängs nu. Säg till Laporte!
