Några skott avlossades och en musketör sårades.
— Framåt! skrek d'Artagnan, driven till det yttersta och bitande i sina mustascher.
Och han gjorde med sina tjugu man ett anfall mot hela denna folkskara, som förfärad ryggade tillbaka. En enda man stod oförskräckt kvar på platsen med musköten i hand.
— Ah, sade denne man, det var du, som en gång förut velat mörda honom. Vänta bara!
Han sänkte sin musköt mot d'Artagnan, som i fyrsprång rusade mot honom. D'Artagnan lutade sig ned över halsen på sin häst. Den unge mannen sköt, kulan avskar plymen på hans hatt.
Den framstörtande hästen stötte till den oförsiklige, som ensam försökt hejda en orkan, och kastade honom mot väggen.
D'Artagnan hejdade sin häst, och under det hans musketörer fortsatte att jaga bort folket, återvände han med höjd värja, mot den, han ridit omkull.
— Åh, herr löjtnant, skrek Raoul, som kände igen den unge mannen, vilken han sett på Cocatrixgatan, skona honom … det är Broussels son!
D'Artagnan hejdade sin arm, som var färdig att stöta till.
— Ah, är ni hans son, sade han, det var en annan sak.
— Jag ger mig, min herre, sade Louvières, i det han räckte officern sin avlossade musköt.
—- Nej för all del, giv er inte, för tusan! Försvinn i stället, och det genast … om jag tar er, blir ni hängd!
Den unge mannen lät icke säga sig detta två gånger; han slank under hästhalsen och försvann vid hörnet av Guénégaudgatan.
— Det var min själ hög tid, att ni hejdade min hand, sade d'Artagnan till Raoul. När jag fått veta, vem han var, skulle jag ha ångrat, om jag dödat honom.
— Ah, min herre, svarade Raoul, tillåt att, sedan jag tackat för den stackars ynglingens liv, jag också tackar er för mitt. Jag var mycket nära döden, då ni kom.
— Vänta, unge man, trötta er inte med att tala … Han tog ur ett pistolhölster fram en fältflaska med spanskt vin.
