Drottningen hade redan ett par gånger tillsagt den unge Ludvig att avlägsna sig, men gossen hade bett att få stanna kvar; denna gång gjorde han likväl ingen invändning, han endast bet sig i läppen och bleknade.
Ett ögonblick därefter inträdde Laporte. Gossen gick fram till honom utan att omfamna sin mor.
— Nå Ludvig, sade Anna, varför omfamnar du mig inte?
— Jag trodde, att ni var ond på mig, eftersom ni visar bort mig.
— Jag visar inte bort dig, men du har nyss haft kopporna och är ännu inte riktigt bra, och jag är rädd att du ska bli trött.
— Ni var inte så rädd om mig i alla fall, då ni i dag skickade mig till parlamentshuset för att utfärda de där otäcka påbuden, som folket knotar så mycket över.
— Sire, sade Laporte för att giva samtalet en annan vändning, åt vem vill ers majestät, att jag skall lämna ljuset?
— Åt vem du vill, Laporte, svarade gossen, bara inte åt Mancini?
Mancini var kardinalens brorson, som Mazarin anställt hos konungen som uppvaktning, och på vilken Ludvig överflytat en del av det hat, han hyste för ministern.
Konungen gick utan att omfamna sin mor och utan att hälsa kardinalen.
— Rätt så, sade Mazarin, jag ser gärna, att hans majestät lär sig att avsky förställning. Han bryr sig inte om att dölja, hur föga bevågenhet han hyser för mig, vilket dock ej hindrar mig från att vara hans tillgivne tjänare, liksom jag är ers majestäts.
— Ni måste förlåta honom, kardinal, sade drottningen. Han är ett barn, som ännu inte förstår, i vilka stora förbindelser han står till er.
Kardinalen smålog.
— Men, fortfor drottningen, ni kom utan tvivel i någon viktig angelägenhet. Vad är på färde?
Mazarin satte sig eller snarare sjönk ned i en rymlig stol och svarade i svårmodig ton:
