— Efter all sannolikhet bli vi snart tvungna att skiljas åt, såvida ni inte driver tillgivenheten för mig ända därhän att ni följer mig till Italien.
— Varför det då?
— Därför att, som det står i operan Tisbe: Hela världen våra hjärtan söndra vill!
— Ni skämtar, min herre.
— Ack nej, ers majestät, jag skämtar visst inte, jag har snarare lust att gråta, det kan ni vara övertygad om, och jag har verkligen orsak därtill, ty märk väl vad jag sagt: Hela världen våra hjärtan söndra vill. Och som ni utgör en del av hela världen, vill jag därmed säga, att även ni överger mig.
— Kardinal!
— Nåja, såg jag er inte härom dagen helt behagligt småle åt hertigen av Orléans eller rättare åt vad han sade er?
— Vad sade han mig då?
— Han sade er: Det är er Mazarin, som utgör stötestenen, om han bara kommer bort, skall allt gå bra.
— Vad ville ni jag skulle göra?
— Åh, ni är nog mäktig att från ert hov kunna avlägsna dem, som misshaga er.
— Det vill säga, dem som misshaga er, kardinal, genmälde drottningen.
— Mig?
— Ja visst. Vem avskedade fru de Chevreuse, som i tolv år förföljdes under förra regeringen.
— Bah! En ränkmakerska, som mot mig ville fortsätta de intriger hon börjat mot monseigneur de Richelieu.
— Och vem avskedade fru de Hautefort, denna väninna, som var mig så tillgiven, att hon försakade konungens gunst för att bibehålla min?
— En skenhelig varelse, som varje kväll, då hon klädde av er, sade, att ni störtade er själ i fördärvet, om ni älskade en präst … som om man vore präst för det man är kardinal!
— Och vem lät arrestera hertig de Beaufort?
— Ett brushuvud, som icke talade om mindre än att låta mörda mig.
