en av mina kvinnor, en stackars oskyldig varelse, som dog förgiftad för min skull.
— Är det allt?
Drottningen såg förvånad på kardinalen.
— Men min herre, jag tror minsann, att ni vill anställa ett riktigt förhör med mig.
— Varvid ni i alla fall, sade Mazarin med sitt eviga små1eende och sin alltid lena stämma, svarar endast efter behag.
— Förklara er tydligare, min herre, så skall jag också ge er tydligare svar.
— Nåväl, ers majestät, sade Mazarin i det han bugade sig, jag önskar, att ni ville dela med mig edra vänner, liksom jag gjort er delaktig av den lilla skicklighet och förmåga försynen givit mig. Vår belägenhet är kritisk, vi måste vidtaga kraftiga åtgärder.
— Återigen! sade drottningen, jag trodde, att saken var avgjord med herr de Beaufort.
— Ja, ni såg bara strömmen, som hotade omstörta allt, ni har inte givit akt på det lugna vattnet. Vi ha emellertid i Frankrike ett träffande ordspråk om lugnt vatten.
— Vidare! sade drottningen.
— Nåväl, jag skymfas dagligen av edra prinsar och betitlade lakejer, dessa automater, som inte se, att jag håller i tråden, och som under mitt tålmodiga allvar ej märka det uppbragta hånlöjet hos en man, som inom sig svurit, att en dag segra över dem. Det är sant, att vi låtit arrestera hertig de Beaufort, men han var den minst farliga av dem alla; det återstår prinsen.
— Segraren vid Rocroy! Tänker ni verkligen därpå?
— Ja, och det ganska ofta ändå … men patienza, som vi italienare säga. Och utom Condé ha vi också hertig d'Orléans.
— Vad säger ni? Förste prinsen av blodet, konungens farbror!
— Ej förste prinsen av blodet, ej konungens farbror, men väl den lömske konspiratören, som under förra regeringen, driven av sitt nyckfulla, underliga skaplynne, tärd av en ömklig
