— Ah, ni tillstår det alltså!
— Är det då endast de brottsligas heder, som kan sättas på spel? Kan inte i synnerhet en kvinna ofta vanäras blott genom det yttre skenet? Ja, jag hade skenet emot mig, jag var nära att vanäras, och ändå svär jag, att jag inte var brottslig. Ja, jag svär …
Drottningen sökte efter något heligt föremål, på vilket hon kunde avlägga sin ed. Hon framtog ur ett av tapeten dolt väggskåp ett litet skrin av rosenträ, inlagt med silver, satte det på altaret och återtog:
— Jag svär vid dessa heliga reliker: Jag älskade Buckingham, men Buckingham var aldrig min älskare.
— Och vilka äro dessa reliker, vid vilka ni svär? sade Mazarin småleende; ty jag förbereder er på, att jag såsom romare är mycket klentrogen. Det finns många slags reliker.
Drottningen tog en liten guldnyckel från sin hals och räckte den åt kardinalen.
— Öppna, min herre, och se själv!
Förundrad tog Mazarin nyckeln och öppnade skrinet, i vilket han endast fann en rostig kniv och två brev, av vilka det ena var fläckat med blod.
— Vad är detta? frågade Mazarin.
— Ja, min herre, det kan ni väl fråga, sade Anna av Österrike med en majestätisk åtbörd, i det hon mot det öppnade skrinet utsträckte en arm, som trots åren bevarat sin fulländade skönhet. Det skall jag säga er. Dessa två brev äro de enda, jag någonsin skrivit till honom. Denna kniv är den, varmed Felton mördade honom. Läs breven, min herre, så får ni se, om jag talat sanning.
Driven av en helt naturlig känsla tog Mazarin upp kniven, som den döende Buckingham ryckt ur sitt sår och genom Laporte skickat till drottningen. Bladet var alldeles frätt, ty blodet hade övergått till rost, och efter ett ögonblicks granskning, varunder drottningen blivit lika blek som duken på altaret, mot vilket hon lutade sig, lade han den med en ofrivillig rysning tillbaka i skrinet.
— Det är bra, ers majestät, jag tror på er ed.
