— Nej, nej, läs! uppmanade drottningen med rynkade ögonbryn. Läs, jag vill, jag befaller det, så att allt må vara slut med denna gång och så att ni inte vidare må återkomma till detta ämne.
Behärskad av denna fasta vilja, lydde Mazarin nästan mekaniskt och läste de båda breven. Det ena var det brev, vari drottningen återfordrade diamantsmycket av Buckingham, det, som d'Artagnan medfört och som kommit fram i rätt tid, det andra var det som Laporte överlämnat till hertigen, i vilket drottningen varnade honom för att han skulle bli mördad, och som kommit för sent.
— Gott, madame, sade Mazarin, låt oss inte vidare tala om detta.
— Jo, min herre, sade drottningen, i det hon låste igen skrinet, jag har ännu något att tillägga, och det är, att jag alltid varit otacksam mot dessa män, som räddade mig och som gjorde allt vad de kunde för att rädda honom, och att jag ingenting givit åt d'Artagnan, om vilken vi nyss talade, annat än min hand att kyssa och den här diamanten.
Drottningen sträckte ut sin vackra hand mot kardinalen och visade honom en särdeles vacker ädelsten, som glimmade på hennes finger.
— Han sålde den, efter vad jag fått höra, vid en tillfällig penningförlägenhet; han sålde den för att ännu en gång rädda mig, ty det skedde för att kunna sända hertigen ett bud och underrätta honom om det tillämnade mordet.
— D'Artagnan visste om det alltså?
— Han visste allt. Jag vet inte, vilka åtgärder han vidtog. Men han sålde i alla fall ringen åt herr des Essarts, på vars finger jag fick se den och av vilken jag sedan återköpte den. Men denna diamant tillhör herr d'Artagnan; giv honom den åter å mina vägnar, och när ni har den lyckan att äga en sådan man vid er sida, så sök att begagna honom.
— Tack, madame, jag skall följa ert råd.
— Och nu, återtog drottningen, till synes överväldigad av sin rörelse, har ni något annat att säga mig?
— Nej, ingenting, madame, svarade kardinalen med sin
