— Jag, sade Mazarin med sin mest leende min.
— Jag ber om ursäkt, ers eminens, sade d'Artagnan, men jag var så trött.
— Bed mig inte om ursäkt, min herre, ni har ju tröttat er i min tjänst.
D'Artagnan beundrade ministerns förbindliga uppsyn.
— Aha, sade han för sig själv. Kan det där ordspråket vara sant, som säger, att man sover sig till lyckan?
— Följ mig, min herre, sade Mazarin.
— Jag märker, att Rochefort hållit ord, mumlade d'Artagnan, men vilken väg har han då gått ut?
Han såg sig omkring i kammaren, men där fanns ingen Rochefort.
— Herr d'Artagnan, sade Mazarin, i det han intog en bekväm ställning i länstolen, jag har alltid funnit er vara en tapper och ridderlig man.
— Det är möjligt, men han har dröjt bra länge att säga mig det, tänkte d'Artagnan, vilket likväl icke hindrade honom att buga sig nästan ända ned till golvet som svar på kardinalens artighet.
— Nåväl, återtog Mazarin, ögonblicket är nu inne att draga nytta av er skicklighet och ert mod.
I officerens ögon lyste en glädjeblixt, som likväl genast slocknade, ty han visste ej, varpå Mazarin syftade.
— Befall, monseigneur, sade han, jag är beredd att lyda.
— Herr d'Artagnan, återtog Mazarin, ni har under förra regeringen utfört vissa bedrifter …
— Ers eminens är alltför god, som påminner sig det. Det är sant, att jag med framgång deltog i kriget.
— Jag talar inte om edra bedrifter som krigare, sade Mazarin, ty ehuru de väckte uppseende, överträffades de likväl av andra. Jag talar om det där äventyret … ja, ni vet nog vad jag menar.
— Tyvärr inte, monseigneur, svarade d'Artagnan.
— Ni är tystlåten … så mycket bättre! Jag menar drottningens äventyr med det där diamantsmycket, resan, som ni företog med tre av edra vänner.
