— Jag har verkligen stort behov av att göra lycka; ers eminens har så länge glömt mig.
— Det behövs bara åtta dagar för att gottgöra den saken. Er har jag här, men var äro edra vänner?
— Det vet jag inte, monseigneur.
— Vad? Vet ni det inte?
— Nej, det är så länge sedar vi skildes; alla tre togo avsked ur krigstjänsten.
— Var skall ni då kunna återfinna dem?
— Varhelst de befinna sig, det skall bli min sak.
— Gott! Och edra villkor?
— Pengar, monseigneur, så mycket som behövs för vårt företag. Jag påminner mig alltför väl, hur ofta vi hindrades av brist på pengar, och utan den där diamanten, som jag var tvungen att sälja, hade vi stannat kvar på vägen.
— Besitta det, pengar … mycket pengar! Så ni talar, min herre! Vet ni inte, att i konungens kassakista finnas inga pengar.
— Gör då som jag, monseigneur, sälj bort kronans juveler! Tro mig, låt oss inte pruta … med små medel utför man illa stora saker.
— Nåväl, vi få väl försöka att tillfredställa er.
— Richelieu, tänkte d'Artagnan, skulle redan ha givit mig femhundra pistoler på hand.
— Ni lovar alltså att hjälpa mig?
— Ja, om mina vänner äro med därom.
— Men om de vägra, kan jag väl ändå räkna på er?
— Ensam har jag aldrig uträttat något av betydenhet, svarade d'Artagnan, skakande på huvudet.
— Skynda då att söka upp dem.
— Vad skall jag säga dem för att förmå dem att tjäna ers eminens?
— Ni känner dem bättre än jag. Allt efter deras skaplynne skall ni lova dem …
— Vad får jag lova dem?
— Att om de tjäna mig så som de tjänat drottningen, skall min erkänsla bliva storartad.
