tade på porten till det bästa hus han såg och mottogs som fransmän alltid och överallt mottagas, antingen de äro sårade eller ej. Han blev väl förplägad och omsorgsfullt skött och vårdad, återställdes fullkomligt, och vid bättre hälsa än någonsin begav han sig en vacker morgon åter på väg till Frankrike. När han anlänt till Paris, styrde han kosan till Tiquetonnegatan.
Men d'Artagnan fann sitt rum upptaget; en fullständig mansutrustning, med undantag av värja, hade fått plats i garderoben.
— Jaså, han har återkommit, sade han, nå, lika gott!
D'Artagnan tänkte naturligtvis allitjämt på den äkta mannen.
Han frågade sig för. Nya uppassare, ny jungfru … Värdinnan hade gått att promenera.
— Ensam? frågade d'Artagnan.
— Nej, med herrn.
— Har herrn kommit tillbaka?
— Ja visst, svarade tjänstflickan enfaldigt.
— Om jag hade pengar, sade d'Artagnan för sig själv, skulle jag begiva mig härifrån, men det har jag inte, därför måste jag stanna kvar, lyda min värdinnas råd och göra ett slut på denne besvärlige gengångares äktenskapliga trassel.
Han hade knappt avslutat denna monolog, förrän jungfrun, som stod vid dörren, utropade:
— Ah, se där kommer just frun tillbaka med herrn.
D'Artagnan kastade en blick bort åt gatan, och såg verkligen vid hörnet av Montmartregatan värdinnan komma tillbaka, arm i arm med en reslig schweizare, vilken kråmade sig, under det han gick, med en uppsyn, som på ett angenämt sätt erinrade honom om hans gamle vän Porthos.
— Är det där herrn? sade d'Artagnan för sig själv. Hm, han tycks ha vuxit mycket.
Han satte sig i salen på en iögonenfallande plats.
Då värdinnan inträdde, varseblev hon genast d'Artagnan och uppgav ett svagt rop.
Vid detta rop steg d'Artagnan upp, skyndade fram till henne och omfamnade henne ömt. Förvånad såg schweizaren på värdinnan, som bleknade.