Värdinnan, vilken kände d'Artagnan såsom en utmärkt fäktare, begynte gråta och slita sig i håret.
D'Artagnan vände sig till den vackra gråterskan.
— Men så visa då bort honom, min fru, sade han.
— Bah! återtog schweizaren, som behövt någon tid för att fatta meningen med det förslag d'Artagnan gjort honom, säg mig först vem ni är, eftersom ni föreslår mig en promenad med eder.
— Jag är löjtnant vid hans majestäts musketörer, svarade d Artagnan, och följaktligen er förman, men som här inte är fråga om grad utan endast om inkvartering, så … ja, ni känner väl bruket. Kom och hämta er inkvarteringssedel; den som först kommer tillbaka tager rummet i besittning.
I trots av värdinnans jämmer gick d'Artagnan bort med schweizaren. I själva verket kände hon sitt hjärta åter livas av den gamla kärleken, men hon hade ej ogärna sett, att den högmodige musketören, som förnärmat henne genom att avslå hennes giftermålsanbud, fått sig en liten läxa.
De båda motståndarne gingo direkt till vallgraven vid Montmartre. Det var redan halvmörkt, då de kommo dit. D'Artagnan bad nu artigt den andre att avstå rummet åt honom och ej mer återvända dit, men schweizaren avböjde detta förslag med en skakning på huvudet och drog sin värja.
— Då kommer ni att ligga här, sade d Artagnan. Det blir ett dåligt härbärge, men det är inte mitt fel; ni har själv så velat.
Med dessa ord drog även han sin värja och korsade den med motståndarens. Han hade att göra med en stark hand, men hans smidighet var all styrka överlägsen. Germanens klinga träffade aldrig musketören. Schweizaren fick två värjsting, som han till följd av kölden knappast kände, men snart tvingade honom blodförlusten och den därav vållade svagheten att sätta sig ned.
— Se där, sade d'Artagnan, vad var det jag sa er! Vad har ni vunnit på det här, egensinnige? Dess bättre är ni säkert läkt och återställd om ett par veckor. Stanna kvar här, så skall jag skicka hit uppassaren med edra kläder. Farväl!
