gnidare, som inte till min fördel vill göra sig av med diamanten.
Vad skulle väl d'Artagnan ha sagt, om han vetat, att drottningen anförtrott Mazarin denna diamant för att återställa den till honom?
Då han kom in på Tiquetonnegatan, horde han där ett starkt buller; en ansenlig folkhop hade samlat sig i närheten av hans bostad.
— Vad nu då? sade han, är elden lös på värdshuset Geten eller kan den vackra Madeleines man verkligen ha återkommit?
Det var varken det ena eller det andra. Då d'Artagnan närmade sig, fann han, att det icke var utanför hans värdshus, men utanför huset bredvid, som folket samlat sig. Man skrek och väsnades, man sprang omkring med facklor, och vid skenet av dessa facklor såg d'Artagnan några uniformer.
Han frågade, vad som stod på. Man svarade, att det var en borgare, som med ett tjugutal kamrater anfallit en vagn, eskorterad av vakt, men att förstärkning anlänt och drivit borgarne på flykten. Anföraren för bandet hade tagit sin tillflykt till det hus, som låg näst intill värdshuset, och man höll nu på att visitera huset för att infånga flyktingen.
I sina unga dagar skyndade d'Artagnan alltid dit, där han såg uniformer, och lämnade sitt bistånd åt militären mot borgarne, men numera hade denna iver svalnat; för övrigt hade han nu kardinalens hundra pistoler i fickan, och han ville ej riskera att förlora dem i en folksamling.
Han inträdde i värdshuset utan att göra flera frågor. Förr i världen ville d'Artagnan alltid veta allt; nu däremot visste han alltid nog.
Han träffade den vackra Madeleine, som icke väntat honom, emedan hon trodde, att han skulle tillbringa natten i Louvre; hon fjäsade därför mycket för honom till följd av denna återkomst, vilken denna gång gladde henne så mycket mera som hon var rädd för uppträdet ute på gatan och icke haft någon som kunde beskydda henne.
Hon ville inleda ett samtal med musketörlöjtnanten och berätta, vad som tilldragit sig, men d'Artagnan var tankfull