och hade följaktligen icke lust att språka. Han bad henne bära upp supén på hans rum och även skicka upp en flaska gammal bourgogne.
Den vackra Madeleine var van att lyda på militäriskt vis, det vill säga vid ett tecken eller en åtbörd. Denna gång hade d'Artagnan värdigats tala, han åtlyddes därför med dubbel hastighet.
D'Artagnan tog sin nyckel och sitt ljus och gick upp till sin kammare. För att ej minska hyressumman för husets lägenheter, åtnöjde han sig med ett litet rum i fjärde våningen. Detta rum var beläget tätt över takrännan och tätt under takfoten.
Hans första åtgärd var att i en gammal sekretär, vars lås var nytt, låsa in sin penningpåse, och då supén några ögonblick därefter var serverad, och vinbuteljen inburen, avskedade han uppassaren, stängde igen dörren och satte sig till bords.
Han satte sig icke för att överlägga, som man kanske skulle kunnat tro. D'Artagnan ansåg, att var sak tarvar sin tid; han var hungrig … därför åt han, och efter måltiden gick han till sängs. Han hörde icke till dem, som tro, att natten ger goda råd — han sov därför om natten. På morgonen däremot, då han kände sig utvilad, fann han sina bästa ingivelser.
Han vaknade i dagbräckningen, hoppade med militärisk raskhet ur sängen och gick tankfull fram och tillbaka i sitt rum.
— År 43, sade han sig, omkring sex månader innan salig kardinalen dog, fick jag ett brev från Athos. Var befann jag — mig då? Låt se … jo, det var under belägringen av Besançon, jag var kommenderad i en löpgrav, minns jag. Vad skrev han då? Jo, att han bodde på en liten egendom, ja, så var det, på en liten egendom … men var? Just så långt hade jag hunnit läsa, då en vindstöt ryckte brevet ur min hand. Om det varit förr i världen, hade jag gått efter det, fastän vinden förde det ut på en öppen plats, utsatt för fiendens eld. Men ungdomen är en stor dårskap … då man inte längre är ung! Jag lät brevet blåsa bort och meddela Athos adress till spanjorerna. Jag kan således ej få reda på Athos. Låt oss därför tänka på Porthos i stället.
