även i nunnekloster? Det vore inte så dumt, och jag kanske skulle återfinna honom där som en ny Akilles. Men det vore ju att genast erkänna min oförmåga, och jag skulle förverka hans höga tanke om mig. De högt uppsatte äro ej tacksamma annat än när man gör det omöjliga för dem. »Om det varit möjligt, säga de, skulle jag ha gjort det själv.» Men vänta litet, fick jag inte ett brev från Aramis också en gång? Jo, han bad mig om en liten tjänst, som jag också gjorde honom. Men var har jag nu gjort av hans brev?
D'Artagnan funderade ett ögonblick, och gick därefter in i garderoben, där hans gamla kläder hängde. Han sökte efter den jacka, som han begagnat år 1648, och som d'Artagnan var en ordentlig man, fann han den snart, hängande på en spik. Han letade i fickan och framtog därur ett papper; det var just Aramis brev.
»Min käre d'Artagnan», skrev denne till honom, »jag vill
härmed underrätta dig om, att jag haft en tvist med en viss
adelsman, som stämt möte med mig i kväll på Place Royal.
Som jag är en kyrkans man, och den här saken kunde skada
mig, om jag meddelade den åt någon annan än en så pålitlig
vän som du, skriver jag till dig och ber dig bli min sekundant.
Du kommer från Neuve-Sainte-Chatherine-gatan, under andra lyktan till höger träffar du din motståndare. Jag befinner mig med min under den tredje.
Här fanns varken datum eller adress. D'Artagnan drog
sig till minnes: han hade infunnit sig på mötesplatsen, där
träffat den anvisade motståndaren, vars namn han aldrig fått
veta, tilldelat honom ett ganska duktigt värjsting i armen och
därefter närmat sig Aramis, vilken kom honom till mötes, då
han redan slutat sin affär.
— Det är förbi, hade Aramis sagt. Jag tror, att jag dödade den oförskämde. Min bäste vän, om du behöver mig någon gång, så vet du, att jag alltid står till din tjänst.
Han visste alltså lika litet, var Aramis fanns, som var Athos eller Porthos funnos, och saken började bli brydsam nog.
