— Men, återtog Planchet med sin illmariga min, jag vet var Bazin finns.
— Ah, vet du var Bazin finns?
— Ja, herre.
— Var då?
— I Notre-Dame.
— Vad gör han där?
— Han är pedell.
— Bazin pedell i Notre-Dame! Är du säker på det?
— Ja, fullkomligt, jag har sett och talat med honom.
— Han vet nog, var hans herre finns.
— Ja, helt säkert.
D'Artagnan funderade ett ögonblick, tog därpå kappa och värja och gjorde sig i ordning att gå ut.
— Herr d'Artagnan, sade Planchet i klagande ton, vill ni redan överge mig? Besinna, att jag hoppas endast på er.
— Här kommer ingen och söker dig, svarade d'Artagnan.
— Men om någon skulle komma, invände den försiktige Planchet, så betänk, att husets folk, som inte sett mig gå in, skulle anse mig som en tjuv.
— Du har rätt, sade d'Artagnan. Säg mig, kan du tala någon provinsdialekt?
— Mer än så, herre, jag kan tala ett helt utländskt språk, flamländska.
— Var tusan har du lärt dig det?
— I Artois, där jag låg två år i fält. Hör bara: Goeden morgen, mynheer, ich ben begeerig te weeten uwer gesondheyds omstand.
— Vad betyder det?
— God morgon, min herre, jag önskar få veta, hur det står till.
— Och det kallar du ett språk. Men lika gott, det faller sig förträffligt.
D'Artagnan gick till dörren, ropade in en uppassare och befallde honom tillsäga den vackra Madeleine att komma upp.
— Vad gör ni, herre? sporde Planchet, tänker ni anförtro en kvinna vår hemlighet?
