han skulle komma att spela, började göra sig populär genom att utdela allmosor. Det var i syfte att öka denna popularitet, som han emellanåt läste en av dessa morgonmässor, som endast enklare folk brukade avhöra.
D'Artagnan föll liksom de andra på knä, mottog sin andel av välsignelsen och gjorde korstecknet, men i det ögonblick, då Bazin i sin tur gick förbi, med ögonen riktade mot höjden, passade d'Artagnan på och drog i hans rock.
Bazin sänkte sina blickar och gjorde ett skutt bakåt, som om han sett en orm.
— Herr d'Artagnan! utropade han. Vade retro, Satanas!
— Vad, min käre Bazin, sade officern skrattande, är det så du tar emot en gammal vän?
— Herre, svarade Bazin, en kristens sanna vänner äro de, som bistå honom i vad som rör hans själs eviga välfärd, och inte de, som föra honom på fördärvets vägar.
— Jag förstår dig inte, Bazin, sade d'Artagnan. Jag inser inte, hur jag skulle kunna utgöra något hinder för din själs välfärd.
— Ni glömmer, herre, svarade Bazin, att ni motarbetade min stackars herres välfärd genom att hålla honom kvar på förtappelsens stig, och att det icke var ert fel, om han inte ådrog sig fördömelse genom att förbliva musketör, fastän han kände så stark kallelse att bli en kyrkans tjänare.
— Min käre Bazin, återtog d'Artagnan, av det ställe, där du nu träffar mig, bör du finna, att jag i alla avseenden är mycket förändrad. Med åren kommer förståndet, och som jag inte betvivlar, att din herre är på god väg att bereda sin själs eviga välfärd, kommer jag nu för att underrätta mig om, var han finns, så att han med sina råd må kunna hjälpa mig att även bereda min.
— Säg snarare för att locka honom ut i världen igen. Lyckligtvis, tillade Bazin, är jag okunnig om var han finns, ty som vi nu äro på ett heligt ställe, skulle jag inte våga säga en osanning.
— Vad? utbrast d'Artagnan misslynt, vet du inte var Aramis finns?
