Man behövde ej vänta länge. Fem minuter därefter red Bazin bort i sakta trav, i det han manade på sin häst med slag av sitt paraply.
Knappt hade han vikit om hörnet till Juiveriegatan, förrän pojkern som en stövare rusade i hans spår.
D'Artagnan återtog sin plats vid bordet, fullt övertygad om, att han snart skulle få veta, vad han önskade.
Inom tio minuter kom också pojken tillbaka.
— Nå? frågade d'Artagnan.
— Ja, svarade gossen, nu vet jag det.
— Vart red han då?
— Får jag den halva pistolen då?
— Ja visst. Svara bara!
— Låna mig den, så får jag se, att den inte är falsk.
— Det är den inte.
— Hör, källarmästarn, sade gossen, herrn här ber att få växla.
Källarmästarn stod vid sin disk. Han räckte fram småpengar och tog emot pistolen.
Gossen stoppade pengarna i sin ficka.
— Nå, säg mig nu, vart han red, sade d'Artagnan, som småleende sett honom utöva sin lilla list.
— Han red till Noisy.
— Hur vet du det?
— Åh, det var ingen konst att få veta. Jag kände igen hästen, den tillhör slaktaren, som ibland hyr ut den åt herr Bazin. Jag tänkte, att slaktaren nog inte hade hyrt ut sin häst utan att vilja veta, vart det skulle bära av, fast han förstås inte tror, att herr Bazin skulle kunna tröttrida en häst.
— Och han svarade dig, att Bazin…
— Red till Noisy. Det tycks han ha för vana att göra för resten. Han rider dit två eller tre gånger i veckan.
— Känner du till Noisy?
— Jaa då, där bor min amma.
— Finns det något kloster i Noisy?
— Ja, ett vackert kloster, ett jesuitkloster.
— Bra, sade d'Artagnan, intet tvivel mer!