kan träffa mig, herre, monseigneur eller prins, vilketdera ni helst vill kallas, sade vår gascognare, som icke ville giva efter för en hotelse. Känner ni till herr d'Artagnan?
— Löjtnant vid kungliga musketörerna? sade främlingen.
— Just han.
— Ja visst.
— Nåväl, fortfor gascognaren, då har ni kanske också hört, att han har en stark hand och en säker klinga.
— Är ni herr d'Artagnan?
— Ja, det är jag.
— Ni är väl här för att försvara honom?
— Honom? Vilken honom?
— Den vi söka.
— Jag skulle nästan kunna tro, återtog d'Artagnan, att jag kommit till gåtornas land i stället för till Noisy.
— Seså, svara! sade samma myndiga stämma, väntar ni honom under dessa fönster? Kom ni till Noisy för att försvara honom?
— Jag väntar ingen, svarade d'Artagnan, som började bli otålig, jag ämnar inte försvara någon annan än mig själv, men mig skall jag också tappert försvara, det kan jag bereda er på.
— Gott, avlägsna er då och lämna platsen åt oss!
— Avlägsna mig! sade d'Artagnan, vars planer stördes av denna befallning, det är inte så lätt, i synnerhet som både jag och min häst digna av trötthet, såvida ni inte skulle vara hågad att bjuda mig på supé och nattkvarter här i närheten.
— Lymmel!
— Ähå, herre, spar era utgjutelser, jag ber, för om ni säger ett sådant ord en gång till, så, om ni än vore markis, hertig, prins eller kung, slungar jag det tillbaka i halsen på er, hör ni det!
— Ja, sade anföraren, nu kan man inte tvivla längre, det är tydligen en gascognare, som talar, och följaktligen inte den, som vi söka. Vårt företag misslyckades alltså i kväll, låt oss ge oss iväg. Vi träffas åter, herr d'Artagnan.
— Ja, men aldrig med lika fördelar å er sida, sade
