sönderslås och sjunker i grafven, 7och stoftet vänder åter till jorden, hvarifrån det har kommit, och anden vänder äter till Gud, som har gifvit honom.[1]
8Fåfängligheters fåfänglighet, säger Predikaren; allt är fåfänglighet.[2]
Afslutande efterskrift innehållande meddelelser om Predikarens person m. m. 12: 9-13. 9Det återstår att säga, att Predikaren var en vis, som länge lärde folket vishet, och han lyssnade till och forskade efter och affattade vishetsord i ymnighet. 10Predikaren sökte efter att finna behagliga ord, och sanningsord skrifna med en mästares hand.
11De vises ord äro såsom uddar och såsom indrifna naglar samlade tillhopa — en gåfva af den ende herden.[3] 12Och för hvad som är derutöfver, min son, tag dig i akt; ty ingen ände är på att skrifva många böcker, och för mycken vettgirighet utmattar kroppen.
13Änden på talet, summan af det vi hafva hört, är: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla menniskor till.[4] 14Ty Gud skall hafva fram alla gerningar i domen öfver allt, som är förborgadt, ehvad de äro goda, eller onda.
