»Vi äro åtta stycken, som vilja hem till Egypten. Det är fyra män i ert sällskap. En av oss, Mehemet Ali, har tjudrat tolv kameler tillsammans, de snabbaste av alla utom dem emirerna rida på. Det finns vakter utsatta, men de äro skingrade åt alla håll. De tolv kamelerna äro tätt bredvid oss här de där tolv bakom akasian. Om vi bara kunna komma upp på dem och ge oss i väg, tror jag inte, att många kunna hinna upp oss, och för deras räkning ha vi gevären. Vaktposterna äro inte tillräckligt starka att kunna hejda oss, så många som vi bli. Alla vattensäckarna aro fulla, och kanske äro vi framme vid Nilen igen i morgon kväll.»
Översten förstod icke allt men likväl tillräckligt, för att en liten källåder av hopp skulle porla fram i hans hjärta. Den sista förfärliga dagen hade lämnat spår efter sig i hans askgrå ansikte och i hans hår, som hastigt hade börjat gråna.
»Det är förträffligt», sade han. »Men hur ska vi göra med de tre damerna?»
Den svarta soldaten ryckte på axlarna.
»Bah», sade han, »en av dem är gammal, och i alla händelser finns det massor av kvinnor, om vi komma tillbaka till Egypten. De här kvinnorna komma inte att lida någon skada, de tas in i kalifens harem.»
»Ni pratar dumheter», sade översten strängt. »Antingen ska vi ta våra kvinnor med oss eller också inte alls fly.»
»Jag tror snarare, att det är ni, som talar okloka ord», sade den svarte mannen förargad. »Hur kan ni begära, att jag och mina kamrater ska göra något, som måste sluta med ett misslyckande? I åratal ha vi gått och väntat på ett tillfälle som det här, och nu, då det har kommit, vill ni, att vi ska gå miste om det genom er dårskap beträffande de där kvinnorna.»
»Vad ha vi lovat er, om vi komma tillbaka till Egypten?» frågade Cochrane.
