112
»Två hundra egyptiska pund och befordran inom armén alltsammans på en engelsmans hedersord.»
»Mycket bra. Ni få tre hundra pund var, om ni kunna göra upp någon ny plan, varigenom ni kunna ta kvinnorna med er.»
Tippy Tilly rev sig förbryllad i sitt ulliga huvud.
»Vi kunde väl under någon förevändning föra ytterligare tre av de snabbaste kamelerna hit till det här stället. Det finns verkligen tre mycket bra kameler bland dem, som äro nära kockens eld. Men hur ska vi få upp kvinnorna på dem? Och om vi hade dem uppe på dem, veta vi mycket väl, att de skulle falla av, då de började galoppera. Jag är rädd, att ni män falla av, ty det är ingen lätt sak att sitta kvar på en galopperande kamel: men vad kvinnorna beträffar, är det omöjligt. Nej, vi lämna kvinnorna kvar, och om ni inte vill det, lämna vi er alla kvar och ge oss av ensamma.»
»Det är bra. Ge er av!» sade översten häftigt och lade sig ned liksom för att sova igen. Han visste, att i fråga om österländingar är det den tysta mannen, som har de största utsikterna att få sin vilja fram.
Negern vände sig om och kröp bort ett litet stycke till en av sina kamrater, fellaen Mehemet Ali, som vaktade kamelerna. De överlade en liten stund — ty dessa tre hundra guldmynt voro dock någonting man icke gärna avstod ifrån. Därpå kröp negern tillbaka till överste Cochrane.
»Mehemet Ali har samtyckt», sade han. »Han har gått för att lägga noståg på tre kameler till. Men det är en galenskap, och vi gå alla vår död till mötes. Kom nu med mig, så ska vi väcka kvinnorna och tala om det för dem.»
Översten väckte sina kamrater och viskade till dem, vad det var fråga om. Belmont och Fardet voro beredda att underkasta sig vilken risk som helst. Stephens, för vilken utsikterna till en passiv död voro föga av-
