114
ert dåraktiga prat! Ni har förstört våra utsikter lika väl som era egna!»
Ett halvt dussin kamelryttare visade sig plötsligt över kanten av den skålformiga sänkan och avtecknade sig hårt och klart mot aftonhimmeln, där denna kopparskål sammanträffade med sitt stora blåa lock. De redo fort och svängde med gevären. Ögonblicket därpå blåste hornet allarmsignal, och det blev ett surr i lägret som i en kullstörtad bikupa. Översten sprang tillbaka till sina kamrater och den svarta soldaten till sin kamel. Stephens såg ut att känna lättnad, Belmont syntes dyster, medan monsieur Fardet rasade och svängde sin oskadda hand i luften.
»Vid alla avgrundsandar, blir det då aldrig slut på det här!» skrek han. »Ska vi aldrig komma ur de här fördömda dervischernas våld?»
»Åh, är det verkligen dervischer, va’?» sade översten i bitter ton. »Ni tycks ha ändrat åsikt — dervischerna voro ju bara ett påhitt av den engelska regeringen, vill jag minnas ni yttrade.»
De stackars karlarnas lynnen hade blivit ömtåliga och retliga. Överstens sarkasm var som en lunta i en kruttunna, och ögonblickligen började fransmannen hoppa och dansa framför honom med en störtflod av ilskna ord. Hans hand låg kring Cochranes strupe, innan Belmont och Stephens hunnit hejda honom.
»Om det inte vore för era gråa här …», sade han.
»Förbannade oförskämdhet!» skrek översten.
»Om vi ska dö, så låt oss dö som gentlemän och inte som hamnbusar», sade Belmont.
»Jag menade bara, att det gladde mig, att monsieur Fardet har lärt sig något av sina äventyr, hånade översten.
»Tig nu, Cochrane! Vad tjänar det till att reta honom?» utropade irländaren.
