»På min ära, Belmont, ni glömmer er! Jag tillåter inte folk att tilltala mig på det sättet.»
»Då skulle ni vara mera noga med ert eget sätt.»
»Mina herrar, mina herrar, här komma damerna!» utropade Stephens, och de vredgade, överretade männen försjönko åter i dyster tystnad och gingo av och an och ryckte ilsket i sina mustascher. Dåligt lynne är någonting mycket smittosamt, ty även Stephens började bli förargad över deras förargelse och att kasta bistra blickar på dem, då de gingo förbi. De befunno sig nu i en kris i sitt öde, med dödens skugga över sig, och ändå voro de helt upptagna av personliga misshälligheter, som voro så obetydliga, att de knappast kunde kläda dem i ord. Olyckan bringar människoanden till en utomordentlig höjd, men pendeln svänger fortfarande.
Men snart fästes deras uppmärksamhet på viktigare saker. Ett krigsråd hölls bredvid källorna, och de båda emirerna lyssnade med allvarlig och begrundande min till en mångordig rapport av patrullens anförare. Fångarna lade märke till, att den bistre gamle mannen stod som en stenbild, medan den yngre emiren med en nervös åtbörd förde handen ett par gånger över sitt skägg, varvid de smala bruna fingrarna skälvde mellan de långa, svarta skäggstråna.
»Jag tror, att egypterna äro efter oss», sade Belmont. »Och de äro nog inte långt borta, att döma av oron här i lägret.»
»Det ser så ut; någonting har skrämt upp dem.»
»Nu ger han order. Vad kan det vara? Hör på, Mansur, vad står på?»
Dragomanen kom springande med ansiktet strålande av hopp.
»Jag tror, att de ha sett någonting, som skrämt dem. Soldaterna äro visst efter oss. Emirerna ha givit befallning om, att vattensäckarna ska fyllas och att vi ska hålla oss beredda att bryta upp, då mörkret kommer.
