troslära såsom bevismedel. »Dessutom, är det icke tydligt, att Gud är med oss, eftersom från begynnelsen, då vi endast hade käppar emot turkarnas skjutgevär, segern alltid har följt oss? Ha vi inte intagit El Obeid och Khartum och slagit Hicks och dödat Gordon och övervunnit var och en, som dragit ut emot oss? Huru kan man då påstå, att icke Allahs välsignelse vilar över oss?»
Översten hade sett sig omkring under mollans långa predikan och iakttagit, att dervischerna gjorde sina gevär rena, räknade patroner och vidtogo alla förberedelser, som om de väntade att snart bli kallade till strid. De båda emirerna överlade med allvarlig uppsyn, patrullens anförare pekade åt det håll, där Egypten låg. Det var tydligt, att det fanns åtminstone en utsikt till räddning för fångarna, om de kunde dra ut på tiden i ännu ett par timmar. Kamelerna hade ännu icke hämtat sig efter sin långa marsch, och om förföljarna voro någorlunda nära, kunde de nästan vara säkra på att hinna upp dem.
»För Guds skull, Fardet, försök få honom att hålla på och prata», sade översten.
Men en fransmans sårade värdighet är icke så lätt försonad. Monsieur Fardet satt surmulen med ryggen stödd mot palmen och de svarta ögonbrynen rynkade. Han sade ingenting, han endast ryckte ännu i sina tjocka, yviga mustascher.
»Grip er an, Fardet! Vårt öde beror på er», sade Belmont.
»Låt överste Cochrane göra det», snäste fransmannen. »Han är alldeles för stormodig, den där överste Cochrane.»
»Seså, seså», sade Belmont blidkande, som om han hade talat till ett egensinnigt barn. »Jag är fullkomligt säker på, att översten kommer att uttrycka sitt be-
