det alltid någon annan envis liten punkt, som hindrade honom att helt antaga Islams tro. Hans frågor voro alltid så uppblandade med personliga komplimanger till prästen och uttryck av glädje över att de hade kommit i tillfälle att erhålla undervisning av en så vis man och en så lärd teolog, att de hängande påsarna under mollans ögon dallrade av belåtenhet; och han lät lyckligt och förhoppningsfullt narra sig till den ena förklaringen efter den andra medan den blå himmeln över dem blev violett och de gröna bladen svarta och de stora klara stjärnorna slutligen tittade fram mellan palmernas kronor.
»Vad beträffar den lära, om viken ni talar, mitt lamm», sade mollan till svar på ett av Fardets argument, »har jag själv studerat vid El Azhars universitet i Kairo, och jag känner till det ni syftar på. Men den troendes läror äro icke som den otrognes, och det är icke passande att forska för djupt i Allahs planer. Somliga stjärnor ha svansar, o mitt älskliga lamm, och somliga ha det icke, men vad gagnar det oss att veta, vilka som ha det eller ej? Gud har skapat dem alla, och i hans hand äro de alla trygga. Därför, min vän, var icke uppblåst med västerlandets dåraktiga läror, vet och förstå, att det endast finnes en visdom och att den består i att följa Allahs vilja, såsom hans utvalde profet har nedskrivit den för oss i denna bok. Och nu, mina lamm, ser jag, att ni äro redo att inträda i Islam, och det är hög tid, ty hornet förkunnar oss, att vi skola bryta upp, och det var den förträfflige emiren Abderrahmans vilja, att ni skulle göra ert val, innan vi lämna källorna.»
»Men det finns andra punkter, min far, rörande vilka jag gärna skulle vilja ha undervisning», sade fransmannen, »ty det är sannerligen ett nöje att höra era klara ord efter de orediga förklaringar vi fått av andra lärare.»
Mollan hade stigit upp, och i hans enda öga visade sig en glimt av misstänksamhet.
