124
»Vi äro i alla fall i Guds hand», sade hans hustru på sitt blida sätt. »Fall på knä med mig, älskade John, om detta är vår sista stund, och bed, att vi inte måtte skiljas åt, på jorden eller i himmelen.»
»Gör det inte! Gör det inte!» ropade översten ängsligt, ty han såg, att mollan höll ögonen på dem. Men det var för sent, ty de båda katolikerna hade fallit på knä och gjort korstecknet. Ett uttryck av raseri flög över den muselmanske prästens ansikte, då han såg detta offentliga bevis på att hans ansträngningar som missionär hade misslyckats. Han vände sig om och sade något till emiren.
»Stig upp!» ropade Mansur. Om livet är er kärt, så stig upp! Han ber om tillåtelse att få avrätta er.»
»Låt honom göra som han vill!» sade den envisa irländaren; »vi stiga upp, då vi slutat vår bön, men inte förr.»
Emiren stod och hörde på mollan och kastade därvid olycksbådande blickar på de båda knäböjande. Därpå gav han ett par hastiga befallningar, och fyra kameler leddes fram. Packkamelerna, som de dittills hade ridit, stodo ännu osadlade, där de hade tjudrats.
»Var inte galen, Belmont!» utropade översten. »Allt beror på att vi göra dem till viljes. Stig upp, mrs Belmont! Ni bara retar dem.»
Fransmannen ryckte på axlarna, då han såg på dem. »Mon Dieu», utropade han, »aldrig har jag sett så opraktiska människor! Voilà!» tillade han skrikande, då de bägge amerikanska damerna föllo på knä bredvid mrs Belmont. »Det är som med kamelerna — då en lägger sig, lägga de sig allihop. Aldrig har jag sett någonting så vanvettigt!»
Men mr Stephens hade fallit på knä bredvid Sadie och dolde sitt avtärda ansikte i sina långa smala händer. Endast översten och Fardet hade förblivit stående. Cochrane såg på fransmannen med en frågande blick.
