»Noga taget», sade han, »är det fånigt att bedja i hela sitt liv och inte bedja nu, då vi inte ha något annat att hoppas på än Försynens godhet.»
Han föll på knä, militäriskt rak och styv i ryggen, men med sin gråskäggiga, orakade haka mot bröstet. Fransmannen såg på sina knäböjande kamrater, därpå riktade han blicken på emirens och mollans vredgade ansikten.
»Sapristi!» brummade han. »Inbilla de sig, att en fransman är rädd för dem?»
Och med ett demonstrativt korstecken föll han på knä bredvid de andra. Nedsmutsade och i ett eländigt yttre skick knäböjde de sju gestalterna där och väntade ödmjukt på sitt öde under palmiens mörka skugga.
Emiren vände sig till nollan med ett hånfullt leende och pekade på resultaten av hans predikan. Därpå gav han en befallning, och på ett ögonblick voro de fyra männen fasttagna och deras händer hårt bundna med ett kamelgrimskaft. Fardet skrek till, ty repet hade skurit in i hans öppna sår. De andra togo det med förtvivlans värdighet.
»Ni ha fördärvat allting, och jag tror att ni bringat fördärv över mig också!» skrek Mansur och vred sina händer. »Kvinnorna ska sättas upp på de där tre kamelerna.»
»Aldrig!» ropade Belmont. »Vi vilja inte skiljas åt!»
Han gjorde ursinniga ansträngningar för att slita sig lös, men han var svag av försakelser, och två starka karlar höllo fast honom.
»Var inte orolig, John!» ropade hans hustru, då man släpade bort henne till kamelen. »Ingenting ont kommer att hända mig. Spjärna inte emot, älskade, annars gör man dig illa.»
De fyra männen voro utom sig, då de sågo damerna föras bort. All deras ångest hade varit ett intet mot
