126
detta. Sadie och hennes tant syntes halvt vanmäktiga av förskräckelse. Endast mrs Belmont höll modet uppe. Då kvinnorna sutto på kamelerna, reste dessa sig och leddes till trädet, där de fyra männen stodo.
»Jag har en revolver i fickan», sade Belmont och såg upp på sin hustru. »Jag skulle vilja offra min själ för att kunna ge dig den.»
»Behåll den, John, den kan ännu bli till nytta. Jag är inte rädd. Alltsedan vi sände upp våra böner, känns det som om våra skyddsänglar bredde sina vingar över oss.»
Hon var själv lik en skyddsängel, då hon vände sig till Sadie och intalade hennes förtvivlade hjärta litet hopp.
Den kortväxte, tjocke araben, som hade anfört Wad Ibrahims eftertrupp, hade gått fram till emiren och mollan; de tre rådgjorde tillsammans och sneglade då och då på fångarna. Därpå talade emiren med Mansur.
»Chefen önskar veta, vilken av er fyra är den rikaste», sade dragomanen. Hans händer darrade nervöst och plockade oupphörligt på överrockens framsida.
»Varför vill han veta det?» frågade översten.
»Det vet jag inte.»
»Det är ju alldeles klart», utropade monsieur Fardet, »han vill veta, vem av oss det lönar sig bäst att behålla för att få lösen.»
»Den saken tycker jag att vi böra komma överens om», sade översten. »Det tillkommer nog er att avgöra den, Stephens, ty jag är nästan säker på att ni är den rikaste av oss.»
»Det vet jag just inte», svarade juristen; »men i alla händelser önskar jag inte komma i någon annan ställning än de andra.»
Emiren talade åter med sin barska, sträva röst.
»Han säger», översatte Mansur, »att packkamelerna
