128
»Chefen säger», sade Mansur, »att om ni inte kunna komma överens om, vem som skall rida, är det bäst att hänskjuta det till Allah och dra lott.»
»Ja, det blir nog det bästa», sade översten, och de tre andra nickade bifallande.
Det var mollan, som kom fram till dem med fyra splittror av palmbark framstickande mellan sina fingrar. »Han säger, att den, som drar den längsta, skall ha kamelen», sade Mansur.
»Vi förbinda oss att underkasta oss detta utslag utan invändningar», sade Cochrane, och åter nickade hans kamrater.
Dervischerna hade bildat en halvcirkel framför dem, kantad av kamelernas gungande huvuden. Framför dem var lägerelden, som kastade sitt röda sken över skaran. Emiren stod med ryggen mot den och sitt grymma ansikte vänt mot fångarna. Bakom de fyra männen fanns en rad av vakter, och bakom dem blickade de tre kvinnorna från sina kameler ned på denna tragedi. Med ett ondskefullt leende trädde den tjocka, enögda mollan fram, med de fyra små bruna piggarna skjutande ut mellan fingrarna.
Det var mot Belmont han först höll fram dem. Irländaren drog ofrivilligt en suck, och hans hustru lät höra en halvkvävd klagan, ty barkflagan syntes knappast i hans hand. Därpå var det fransmannens tur, och hans var en halvtum längre än Belmonts. Därpå kom översten, vars stycke var längre än de båda andras tillsammantagna. Stephens’ var icke större än Belmonts. Det var översten, som hade vunnit i detta förfärliga lotteri.
»Ni får gärna överta min plats, Belmont», sade han. »Jag har varken hustru eller barn och knappast en vän i världen. Följ ni med er hustru, så stannar jag.»
»Nej, nej! Vad som är sagt är sagt. Det är rent spel, vinsten tillfaller den, som har den största turen.»
