132
»Jag vill säga ett sista ord till er, Sadie, om ni inte har något emot det. Då dör jag så mycket lyckligare. Jag har ofta velat tala till er, men jag trodde, att ni kanske skulle skratta, ty ni har ju aldrig tagit något riktigt på allvar, inte sant? Det var naturligtvis en given sak med ert goda lynne, men för mig var det i alla fall mycket allvarsamt. Men nu är jag verkligen en död man, så att nu betyder det inte mycket, vad jag säger.»
»O, säg det inte, mr Stephens!» utropade flickan.
»Jag skall inte göra det, om det pinar er mycket … Som jag sade nyss, skulle jag dö lyckligare; men jag vill inte vara självisk. Om jag trodde, att det skulle fördystra ert kommande liv eller bli er ett sorgligt minne, skulle jag inte vilja säga ett ord mera om saken.»
»Vad önskade ni säga då?»
»Jag ville bara tala om för er hur jag älskat er. Jag har alltid älskat er. Redan från första början var jag en annan människa, då jag var tillsammans med er. Det var naturligtvis orimligt, det förstod jag mycket väl. Jag sade aldrig någonting, och jag försökte att inte göra mig löjlig. Men jag vill, att ni skall veta det nu, då det inte betyder något på minsta sätt. Ni kan förstå, att jag verkligen älskar er, då jag talar om, att hade det inte varit därför att jag visste er vara förskrämd och olycklig, skulle de här sista två dagarna, som vi alltid ha varit tillsammans, ha varit de ojämförligt lyckligaste i mitt liv.»
Flickan satt där blek och tyst och såg med förvånade blickar ned på hans uppåtvända ansikte. Hon visste ej, vad hon skulle göra eller säga inför denna kärlek, som brann så klart i dödens skugga. För hennes barnahjärta föreföll det ofattligt och ändå förstod hon, att det var ljuvt och även skönt.
»Jag vill inte säga mera», sade han, »jag ser, att det
