endast plågar er. Men jag ville, att ni skulle veta det, och nu, då ni vet det, är allting bra. Tack för att ni hört på mig så tåligt och vänligt. Farväl, lilla Sadie! Jag kan inte räcka upp min hand; vill inte ni räcka ned er?»
Hon gjorde så, och Stephens kysste den. Därpå vände han om och intog åter sin plats mellan Belmont och Fardet. Under hela sitt liv av kamp och framgång hade han aldrig känt en sådan glöd av stilla belåtenhet som den, som nu göt sig över honom i detta ögonblick, då dödens hand skulle gripa honom. Om kärleken kan man icke resonera. Den är livets innersta verklighet — den som fördunklar och förvandlar alla de andra, den enda som är absolut tillfredsställande och fullkomlig. Smärtan blir njutning, bristen blir välmåga, döden blir en ljuvlig sak, då den väl omgives av denna gyllene gloria. Därför kunde Stephens ha sjungit av glädje, då han stod ansikte mot ansikte med sina mördare. Han hade verkligen icke tid att tänka på dem. Det viktiga, det allting annat uppslukande och härliga var, att hon icke längre kunde betrakta honom som en tillfällig bekant. I hela sitt liv skulle hon tänka på honom nu, då hon visste.
Överste Cochranes kamel var på ena sidan om dem, och den gamle krigaren, vars handleder befriats från bojorna, hade blickat ned på denna scen och undrade på sitt envisa sätt, om allt hopp verkligen måste uppgivas. Det var tydligt, att de araber, som voro grupperade kring fångarna, skulle stanna kvar med dem, medan de andra, som voro beridna, skulle bevaka de tre kvinnorna, och honom själv. Han kunde icke förstå, varför hans kamraters strupar ej redan hade blivit avskurna, om det icke möjligen var därför, att man med österlänningarnas raffinerade grymhet ville vänta, tills egypterna voro tätt inpå dem, så att offrens ännu varma lik skulle vara en skymf mot förföljarna. Detta var utan tvivel den rätta
