de hade lämnat. Överallt välvde sig den sammetslena, blåsvarta himmeln med sina flammande stjärnor ned mot den ofantliga, mörkbruna slätten; himmeln och öknen sammansmälte oredigt till ett vid föreningspunkten.
Kvinnorna hade suttit försjunkna i förtvivlans tystnad, och även översten hade varit tyst — ty vad kunde man säga? — men plötsligt foro alla fyra upp i sadeln, och Sadie uppgav ett rop av bestörtning. I nattens tystnad hördes bakom dem den skarpa knallen av ett gevär, därpå ännu en, sedan flera tillsammans med ett raskt smattrande och om en stund ännu en.
»Kanske är det räddningen! Kanske är det egypterna!» utropade mrs Belmont med en plötslig glimt av hopp. »Överste Cochrane, tror ni inte, att det möjligen år egypterna?»
»Jo, jo, utropade Sdaie i jämmerlig ton, »det måste vara egypterna!»
Översten hade lyssnat i spänd väntan, men nu var allt tyst igen. Han tog av sig hatten med en högtidligt gest.
»Det tjänar ingenting till att vi invagga oss i falska förhoppningar, mrs Beimont», sade han, »mycket bättre då att se sanningen i ansiktet. Våra vänner ha nu gått bort från oss, men de ha mött sin död som tappra män.»
»Men varför skulle man skjuta? Man hade ju … hade spjut», sade hon med en rysning.
»Det är sant», sade översten, »och jag vill inte för allt i världen förtaga er det hopp, som möjligen ännu kan fimas; men å andra sidan är det till ingen nytta att vi bereda oss själva bittra missräkningar. Om det hade varit ett anfall vi hörde, skulle vi även ha hört något svar. Dessutom skulle ett egyptiskt anfall ha varit manstarkt. Alldeles säkert är det, som ni säger, litet besynnerligt, att de ödslat bort sina patroner … För tusan, se på de där!»
Han pekade åt öster. Två gestalter syntes röra sig över öknen snabbt och smygande, som ett par mörka vål-
