136
nader mot den ljusare bakgrunden. Man såg dem otydligt dyka upp och ned på den vågformiga marken, än försvinna, än åter bli synliga i den ovissa dagern. De flydde undan för araberna. Därpå stannade de plötsligt på toppen av en sandås, och fångarna kunde se dem tydligt. Det var kamelryttare, men de sutto gränsle på sina kameler, som om de varit hästar.
»Egyptiska kamelkåren!» utropade översten.
»Två man högt!» sade miss Adams i tröstlös ton.
»Bara en förpost. De kasta ut spejare över hela öknen. Huvudstyrkan står alldeles säkert tio engelska mil härifrån. De bege sig nu dit för att göra allarm. Hederliga gamla kamelkår!»
Den självbehärskade, klart tänkande och handlande soldaten hade nästan blivit oredig av sinnesrörelse. På toppen av sandåsen syntes en blixt, därpå ännu en, åtföljd av gevärssmällarna, och i en blink voro de båda skepnaderna borta, lika hastigt och tyst som en laxöring i en ström.
Araberna hade gjort halt ett ögonblick, liksom om de tvekat huruvida de borde förfölja dem eller ej. Nu fanns det icke längre någon att förfölja, ty på denna i vågor gående mark kunde spejarna ha ridit åt vilket håll som helst. Emiren galopperade tillbaka utefter linjen med befallningar och order. Därpå började kamelerna trava, och fångarnas förhoppningar dogo bort i de förfärliga, pinsamma stötarna. Mil efter mil galopperade de fram över de ofantliga vidderna; kvinnorna hakade sig fast vid sadeln så gott de kunde, översten var nästan lika utmattad som de, men spanade ännu skarpt efter något tecken av förföljarna.
»Jag tror … jag tror», utropade mrs Belmont, »att det är någonting, som rör sig framför oss.»
Översten reste sig upp i sadeln och skuggade med handen för ögonen mot månskenet.
