140
kring honom. Han är från och med nu, så länge jag lever, mitt helgon och min hjälte.»
»Ja, han är i alla fall nu fri från alla bekymmer», sade miss Adams ined den känslolöshet, som åren medföra.
»Jag önskar att jag vore så med.»
»Jag kan inte inse vad nytta han skulle ha av det.»
»Han skulle komma att känna sig mindre ensam», sade Sadie och lät sin obstinata lilla haka sjunka ned mot bröstet.
De fyra hade ridit under tystnad en stund; då slog översten sig för pannan med en förskräckt åtbörd.
»Min Gud», tropade han, »jag tror jag mister förståndet!»
Man hade flera gånger märkt det under natten, men sedan dagens inbrott hade han förefallit fullkomligt normal. De blevo därför förskräckta över detta plötsliga utbrott och försökte lugna honom.
»Jag är splitter galen!» skrek han. »Vad tro ni väl att jag inbillade mig se?»
»Var inte orolig för det, vad det än må vara», sade mrs Belmont och lade lugnande sin hand på hans, då nu kamelerna kommo tätt intill varandra. »Det är inte underligt, att ni är överretad. Ni har tänkt och handlat för oss alla så länge. Vi ska nu snart rasta, och några timmars sömn skall göra er fullkomligt återställd.»
Men översten såg upp igen och utropade helt upprörd:
»Aldrig har jag sett någonting tydligare i hela mitt liv! Det är toppen av klippan till höger om oss — stackars gamle Stuart med min röda gördel om huvudet, alldeles som då vi skildes från honom.»
Damerna hade följt riktningen av överstens förskräckta blick, och nu blevo de lika häpna som han.
Det låg en svart, svällande ås, liksom en bastion, på högra sidan om den förskräckliga hålväg, uppför vilken kamelerna slingrade sig. På en punkt höjde åsen sig till en liten topp, och på den stod en ensam, orörlig gestalt,
