146
»Hallå, Archer!» kraxade översten. Officern såg på honom med den tomma, likgiltiga blicken hos en fullkomligt obekant.
»Jag är Cochrane, vet jag! Vi hade ressällskap …»
»Ursäkta, men jag har inte den äran att känna er», sade officern. Jag känner en överste Cochrane, men det är inte ni. Han var tre tum längre än ni, med svart hår och …»
»Alldeles riktigt!» inföll översten vresigt. »Försök ni på att vara några dagar hos dervischerna, så får ni se, om era vänner känna igen er.»
»Min Gud, Cochrane, är det verkligen ni? Det skulle jag aldrig ha trott. Å, vad ni måste ha genomgått mycket! Jag har hört talas om folk som blivit gråhåriga på en natt, men ta mig tusan jag …
»Så är det emellertid», sade översten rodnande. »Men tillåt mig framhålla, Archer, att om ni kunde skaffa de här damerna litet att äta och dricka, vore det långt mera praktiskt än att diskutera mitt utseende.»
»Alldeles riktigt», sade kapten Archer. »Er vän Stuart vet, att ni är här, och han kommer med litet varor. Tarvlig kost, mina damer, men det bästa vi ha. Ni är en gammal soldat, Cochrane, klättra upp på klipporna om en stund, så får ni se en ljuvlig syn. Nu har jag inte tid att stanna längre, ty om fem minuter börjas leken igen. Är det något jag kan stå till tjänst med, innan jag ger mig av?»
»Ni har väl inte en cigarr?» frågade översten längtansfullt.
Archer tog en tjock, respektabel havanna ur sitt fodral och räckte ned den jämte ett halvt dussin vaxtändstickor. Därpå travade han efter sin trupp och den gamle soldaten stödde sig mot klippan och insop den doftande röken. Aldrig förr hade hans illa åtgångna nerver i så hög grad känt tobakens fulla värde, detta milda smärtstillande medel, som uppehåller de svikande krafter-
