X.
ÅTER OMBORD
Kamelkåren hade tågat fram genom passet för att förfölja de flyende dervischerna, och under några minuter lämnades de räddade fångarna ensamma där. Men nu hörde de sig anropas av en munter röst, och en röd turban dök upp och ned bland klipporna och under den dissenterprästens stora, vita, leende ansikte. Han stödde sig på en tjock lans för sitt skadade bens skull, och denna mordiska stav i förening med hans beskedliga utseende gav honom en högst besynnerlig likhet med ett får, på vilket det plötsligt växt ut vargklor. Bakom honom gingo två negrer med en korg och en vattensäck.
»Inte ett ord! Inte ett ord!» ropade han, i det han linkade fram till dem. Jag vet precis hur ni känna det. Jag har själv erfarit det. Kom hit med vattnet, Ali! Bara en halv bägare, miss Adams; ni får mera sedan. Nu är det er tur, mrs Belmont. Ack, ack, mina stackars vänner, vad det gör mig ont om er! Det finns bröd och kött i korgen, men ni måste vara mycket måttliga till en början.»
Han småskrattade förtjust och slog ihop sina tjocka händer, medan han såg på dem.
»Men de andra?» frågade han, och nu blev hans ansikte åter allvarligt.
