Översten skakade på huvudet.
»Dem lämnade vi kvar vid källorna», sade han. »Jag är rädd att det är förbi med dem.»
»Åh prat», utropade prästen högröstat, men utan att kunna dölja det nedslagna uttrycket i tonen; »ni trodde naturligtvis, att det var förbi med mig också, och ändå är jag nu här. Tappa aldrig modet, mrs Belmont. En mans belägenhet kunde inte vara på långt när så hopplös som min var.»
»Då jag såg er stå däruppe på klippan, trodde jag, att jag yrade», sade översten.
»Jag är rädd att jag bar mig mycket illa åt. Kapten Archer säger, att jag så när hade fördärvat alla deras planer och att jag förtjänade att ställas inför ståndsrätt och arkebuseras. Saken är den, att då jag hörde araberna under mig, glömde jag mig i min iver att få veta, om några av er voro vid liv.»
»Det förvånar mig, att ni inte blev nedskjuten utan någon ståndsrätt», sade översten. »Men hur i all världen kom ni hit?»
»Halfamännen voro oss sätt i spåren, då jag övergavs, och de togo upp mig i öknen. Jag måste väl ha yrat, ty de säga, att de hörde mig lång väg sjunga psalmer, och det var detta, näst Guds försyn, som förde dem till mig. De hade med sig en kamelambulans, och dagen därpå var jag fullkomligt kry igen. Jag följde med Sarrastruppen, sedan vi hade mött den, ty de hade en doktor med sig. Mitt sår är ingenting, och han säger, att för en människa med min fysik är det nyttigt att bli av med litet blod. Ja, mina vänner», tillade han, och hans stora bruna ögon förlorade sin skämtsamma glimt och blevo mycket allvarliga och högtidliga, »vi ha allesammans stått på dödens gräns, och våra kära kamrater göra det kanske i detta ögonblick. Samma makt, som frälste oss, skall kanske frälsa dem, och låt oss bedja tillsammans, att det måtte
