150
bli så, alltid ihågkommande, att om det, trots våra böner, icke skulle bli så, måste vi underkasta oss även detta och tro, att det är det bästa och visaste.»
De knäföllo bland de svarta klipporna och bådo så, som somliga av dem aldrig förr hade bett. Det gick lätt att diskutera bönens makt och behandla den lättvindigt och filosofiskt på Koroskos däck. Det var lätt att känna sig stark och självbelåten i den bekväma däcksstolen, medan de toffelklädda araberna bjödo omkring kaffe och likörer. Men de hade ryckts ur denna tillvarons lugna flod och slungats mot livets skrovliga verkligheter. Slagna och skakade måste de ha någonting att klänga sig fast vid. Ett blint, obevekligt öde var en alldeles för ohygglig tro. En agande makt, som handlade förnuftigt och för ett ändamål en levande, verkande makt, som ryckte dem ur deras gamla spår, bröt ned deras trånga uppfattning och förde dem in på en bättre väg — detta var vad de hade lärt sig fatta under dessa fasansfulla dagar. En mäktig hand hade plötsligt gripit dem, gjutit om dem i nya formar, lämpat dem till nya ändamål. Kunde en sådan makt bevekas av mänskliga böner? Det måste vara så eller också fanns det ingenting — ty detta var den sista domstolen, till vilken en förorättad mänsklighet kunde vädja. Och därför bådo de alla, som en älskare älskar, som en skald diktar, ur djupet av sin själ, och de stego upp med den egendomliga, ologiska känsla av inre frid och tillfredsställelse, som endast bönen kan skänka.
»Tyst!» sade Cochrane. »Hör!»
Ljudet av en gevärssalva trängde uppför det smala bergpasset och därpå av ännu flera. Översten trampade otåligt omkring som en gammal häst, som hör jakthornet och hundarnas skall.
»Var kunna vi bäst se vad som försiggår?» frågade han.
»Kom den här vägen … hitåt! Det finns en väg upp
