tili toppen. Om damerna vilja vara så goda och följa med mig, slippa de se någonting obehagligt.»
Prästen förde dem utmed bergväggen för att undvika liken, som lågo tätt strödda på hålvägsbotten. Det var svårt att gå över de skrovliga, slaggartade stenarna, men slutligen kommo de upp på toppen. Under dem låg den vågformiga öknens ofantliga vidd och i förgrunden sågo de ett skådespel, som väl ingen av dem någonsin kommer att glömma. I denna fullkomligt torra och klara belysning, med den skarpa öknens oföränderligt bruna färgskiftning till bakgrund, framstod varje detalj så tydligt, som om det hade varit leksaksfigurer uppträdda på ett bord inom räckhåll för dem.
Dervischerna — så mycket som fanns kvar av dem — redo långsamt på något avstånd i en oredig hop, med sina rutiga blusar och röda turbaner svängande efter kamelernas rörelser. De sågo icke ut som slagna män, ty deras rörelser voro mycket lugna; men de sågo sig omkring och ändrade formering, liksom om de voro ovissa om, vilken taktik de borde följa. Och det var icke underligt, om de voro i bryderi, ty så uttröttade som deras kameler voro, var deras belägenhet så hopplös som möjligt. Hela Sarrastruppen hade kommit ut ur hålvägen och suttit av; deras kameler höllos i grupper på fyra stycken, medan skyttarna knäböjde på en lång rad, med en krans av ullig, virvlande rök, och sände salva på salva mot araberna, som planlöst besvarade skotten från kamelryggarna. Men det var icke på den dystra dervischskaran och ej heller på den långa linjen av knäböjande skyttar som åskådarnas ögon voro riktade: långt bort i öknen kommo tre skvadroner av Halias kamelkår i en tät kolonn, som gjorde en vacker svängning till en vid halvcirkel, i det den ryckte närmare. Araberna hade råkat mellan två eldar.
»Kors för tusan», utropade översten, se bara!»
Alla dervischernas kameler knäböjde på en gång, och
